Igår blev jag faktiskt stolt över mig själv! Har funderar förut på hur man agerar när det händer en olycka inom ens radie, fortsätter man gå? Ställer man sig och glor eller kommer man agera? Chockad som man blir kan man ju inte veta i förväg!

Men igår när dockan och jag är på väg dagmamman fick jag svaret! Vi hade precis korsat ett övergång ställe när vi bakom oss hör en jävla smäll, vänder mig om ser två tjejer flyga av en moped efter att ha krockat med en bil.

Hjärnan hann inte ens reagera innan jag upptäcker att jag springer tillbaka med dockan i handen. Sätter henne på en gräsplätt, drar upp telefonen och slår 112. Framme hos tjejerna kollar jag läget med dom, får dom att ligga stilla. Här kommer det fram två andra åskådare och sätter sig hos tjejerna så jag kan prata med 112 tjejen. Va lite svårt att höra vad hon sa för tjejerna lät och ska ja va ärligt lät det som 112tjejen va jätte långt bort i telefonen. (kanske något ni borde göra något åt?)

Även om detta inte va en jätte otäck olycka så var det min första och jag är stolt över hur jag hantera det även om man alltid vill ändra på saker i efterhand!

Men nu ska jag titta på tv och sen hopp i säng! Tjarå!